Italian Mannerist Painter, 1494-ca.1556 Italian painter and draughtsman. He was the leading painter in mid-16th-century Florence and one of the most original and extraordinary of Mannerist artists. His eccentric personality, solitary and slow working habits and capricious attitude towards his patrons are described by Vasari; his own diary, which covers the years 1554-6, further reveals a character with neurotic and secretive aspects. Pontormo enjoyed the protection of the Medici family throughout his career but, unlike Agnolo Bronzino and Giorgio Vasari, did not become court painter. His subjective portrait style did not lend itself to the state portrait. He produced few mythological works and after 1540 devoted himself almost exclusively to religious subjects. His drawings, mainly figure studies in red and black chalk, are among the highest expressions of the great Florentine tradition of draughtsmanship; close to 400 survive, forming arguably the most important body of drawings by a Mannerist painter.   Related Paintings of Pontormo :. | Michelangelo | Altargemalde der Capponi-Kapelle in Santa Felicita in Florenz | Hermaphrodite Figure | Martyrdom of St Maurice and the Theban Legion | Michelangelo |
Related Artists:
Gustaf Cederstrom
Swedish Painter, 1845-1933,was a Swedish painter, most known for his painting Karl XII:s likfärd (The funeral transport of Charles XII). He was born and raised in Stockholm. His father was Carl Emanuel Cederström and his mother was Carolina Fredrika Theresia af Ugglas. He married Amalia Katarina Jaeder in 1878
James Sant
(1820-1916) was a British painter specializing in portraits, and a member of the Royal Academy. Sant was born in Croydon and taught by John Varley and Augustus Wall Callcott. He lived to the age of 96 and produced an astonishing number of canvases for exhibition at the Academy, some 250 of them, from 1840 through 1904. He was elected to the RA in 1870, and in 1872 Sant was appointed Principal Painter in Ordinary (official portraitist) to Queen Victoria and the royal family. Sant resigned from the RA in 1914 to "make room for younger men." His work can be found at the Tate Gallery. His brother George Sant (1821 - 1877) was a landscape painter. His sister Sarah Sherwood Clarke (who married Frederick Clarke, Superintendent and later Secretary of the LWS Railway) was an artist of great talent, but all that remains of her work is a collection of 48 different views of Scotland from 1854; these were exhibited for the first time at the "Watercolours & Works on Paper Fair" in London in February 2010.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.